Högsåsen Narven i Tiveden ekonomiska förening

          Roparerörelsen - vad är det ?

Roparerörelsen - vad är det ?

Roparrörelsen, eller Roparerörelsen, kan inte ges något exakt datum när den startade eller bildades.

Det var en rörelse utan dokument, utan protokoll.

Det var en rörelse av fattigfolket, med fattigfolket och för fattigfolket.

Man brukar säga att de första ”roparna” dök upp i slutet av 1830-talet.

 

Den har kallats föregångaren till Sveriges första folkrörelse – som var den frireligiösa. Rörelsens dominerades av de många kvinnorna som ropade.

 

Ropningarna var i många fall totalt skoningslösa – mot åhörarna och deras leverne och klädsel och utseende. Orden var ofta mycket brutala.

Men på sitt sätt var det naturligtvis en avspegling av den råa verklighet fattigfolket levde i.

 

Många av roparna gick till attack mot rådande samhällsnormer – inte minst när männens kopiösa drickande. Det beräknas att det dracks fyrtiosex liter (46 lit) sprit per år. Jämför det med drygt 10 liter år 2003.

 

Rörelsen startade i det inre av Småland, i bygderna väster om Värnamo.

Rörelsen spred sig och växte oerhört i styrka.

Den spred sig norr ut genom Västergötland och fick fäste i byarna i Tiveden. Rörelsen fanns även i Närke och i Värmland.

 

Man skall veta att det på den här tiden var förbjudet att hålla sådana här möten. Det var endast präster som hade rätt att predika.

De som höll predikan kunde bötfällas, fängslas eller om man åkte fast flera gånger till och med landsförvisas !

 

Berättelsen om Roparerörelsen är berättelsen om en frireligiös rörelse, men också berättelsen om kvinnor och även berättelsen om fattigfolkets kamp mot kyrkan och mot myndighetspersoner.

Roparkvinnor stämplades som mentalsjuka. Roparkvinnor blev utkörda hemifrån. De fängslades och förföljdes av myndigheter. De misshandlades.

 

Den spontana, vildvuxna och oorganiserade Roparerörelsen övergick i slutet av 1840-talet till mer ordnade former. En folkrörelse föddes – den frireligiösa.  I rörelsens budskap finns självklart också mycket av en annan senare folkrörelse – nykterhetsrörelsen. Och där finns fröet till den tredje folkrörelsen – arbetarrörelsen.

 

Det stora midsommarmötet

i Slottsbol år 1843

 

Skall man gå efter vad källorna berättar så var midsommartiden år 1843 en tid av stora möten.

Det var då kalabaliken i Kvistbro var.

 

Det var också tiden för ett av de allra största mötena överhuvudtaget som berättas.

Platsen var Slättsbol – eller Slottsbol som det numera heter.

Det är alltså platsen några stenkast från Högsåsen.          

 

Slättsbol hade varit platsen för den första lekmannapredikan i våra bygder. Den hölls 1841.

 

Två år senare skulle platsen skriva in sig i historieböckerna återigen. Denna gång tack vare det enorma utomhusmöte som kom att hållas.

Från hela Tiveden hade det kommit folk gåendes för att vara med på midsommarmötet.

Flera tusen deltagare stod på ängarna runt gården i Slottsbol.

Bland de som ropade fanns Adam Smedberg och snickare Olof Bergström samt några unga kvinnor – flickor.

 

På plats fanns också kyrkans män – det var komminister J. Friell och prosten i Hova P.O. Carlander.

Men trots det öppna lagtrotset att hålla roparmöte, utan en prästs ledning, så ingrep inte gästerna.

Källorna berättar istället att de båda fällde kommentarer om att Smedberg predikat på ett korrekt sätt och att innehållet i Smedbergs ropning var ”rätt”.

 

Sverige i mitten av 1800-talet

Medelåldern 42 år och det konsumerades

46 liter sprit per år

 

Sverige för 150 år sedan var ett i stora delar fattigt bondesamhälle, där sju av tio människor var knutna till jord-, lant- och skogsbruk.

 

Fortfarande under mitten av 1800-talet hade Sverige en ståndsriksdag, där de fyra ständerna - adel, präster, borgare och bönder - var representerade.

Medan majoriteten av folket överhuvudtaget inte var representerat.

I mitten av 1800-talet utgjorde adeln och prästerskapet knappt en procent av Sveriges befolkning, men de hade rätt till hälften av platserna i ståndsriksdagen.

Det var ett land där endast de rika hade makt.

Och kyrkan.

 

Det var ett land där de flesta slet ont från morgon till kväll, sju dagar i veckan, men trots det knappt fick tillräckligt till livets nödtorft.

 Men så var lön i varor vanligt och lika vanligt att en del av lönen utgjordes av sprit.

 

Medelåldern för de 1,2 miljonerna svenskar var skrämmande låg. I genomsnitt levde varje svensk endast 42 år !

Hundra år senare är den 30 år mer !

 

En lång rad orsaker fanns naturligtvis till den fruktansvärt låga medelåldern – död i barnsäng för både moder och barn var vanligt, sjukdomar så klart, skador i arbetet som aldrig fick någon tillsyn, men också dålig mat, urusla boendeförhållande och som spetsen på eländet – alkoholkonsumtionen.

 

Genomsnittet var fyrtiosex liter (46 lit) brännvin-sprit per år. Det är mer än en deciliter varje dag – för varje svensk. Till det skall läggas en ölkonsumtion på 5 – 6 liter per dag.

(Källor: Systembolaget)

Fullständigt osannolika siffror. Men likväl sanna. Som jämförelse kan nämnas att spritkonsumtionen under år 2003 uppgick till drygt 10 liter. Vilket i sig är en dramatisk ökning, 30 %, på sju år.

 

Sverige vid tiden för orkanen ”Roparerörelsen” var ett för många människor bedrövligt land, där privata vardagliga små händelser utgjorde glädjeämnen.

Makten styrde med järnhand – och något utrymme för  politiska eller religiösa nymodigheter fanns inte.

 

 

Lite kort om några av

de som ropade

 

Karin från Hjulsjö

Per Måns hustru Karin från Hjulsjö var en av de mest framträdande roparna i Värmland.

Källorna anger en kortare ropartext som hon skall ha ropat.

”Gör bättring! Omvänd er! O, människa, kom till din Fader! Herren kommer för att döma sitt folk! Jag är en föraktad kvinna, som ropar och ber er att fly från synden.

Men efter mig kommer män, som ska predika och vilkas ord är spjut och spikar.

Prästerna känner inte Guds kraft och kan inte hjälpa er. O, gör bättring, så att ni kan fly undan den kommande vreden!”

 

En bonddotter i Bråttstorp var känd förutom för sin ropning även för att uttrycka sina syner.

brukade ofta se andliga syner.

”Omkring dig slingrar sig en mörk orm,” skall hon uttalat. Källorna berättar att ”förskräckelse och fruktan kom över folket och man väntade alla på en ny tingens ordning.”

 

Råda-roperskan Carolina, tolv år gammal, blev mycket omtalad då hon då och då ropade i liggande ställning.

I tidningen Svenska biet står en ropartext från henne.

”Mina älskade välsignade vänner! Jag skulle även säga några förmaningens ord ikväll. Ack, att ni kunde bättra er! Men är inte ert hjärta ännu lika hårt. Solen har nyss gått ner. Vem vet över vilkens huvud hon åter går upp? Ack, den stora, förfärliga domens dag! Bättra, bättra er, mina välsignade vänner.”

 

Torpardottern Kristina Jonasdotter från Högås i Västergötland är ännu en som omnämns.

Hennes ropningar handlade oftast, berättas det, om ”styggelsen” med flärd, fåfänga och högmod. Hårkammar, pärlband, berlocker och öronringar och liknande skulle avlägsnas.

 

Det finns också berättelser om riktigt, riktigt små barn. En 8-årig pojke i Borås och faktiskt två 4-åringar.

 

 

Olof Boqvist och Erik Wallbom var två ropare som fanns i Karlskogatrakten.

De hade, berättas det, möten både dag och natt – ibland inomhus och ibland i skogen.

Mötena var mycket populära och välbesökta och blev en vagel i ögat på den kyrkliga myndigheten. Prästerna gjorde flera försök att stoppa ynglingarnas samlingar men lyckades inte.

Till sist fick ordningsmakten order om att anhålla pojkarna. Utan resultat letade poliserna i sex veckor efter dem.

Så till slut infångades de.

Tiden som följde blev en tid av misshandel och förnedring, där enligt källorna, självaste landshövdingen stod för piskandet med läderpiska.

Berättelsen fortsätter: ”Sedan fördes roparna till sjukhuset. Två läkare, två präster och en kammarherre tog itu med dem och uppmanade

dem att vittna och profetera. Det gjorde de tydligen med kraft och skärpa, för kammarherren lämnade rummet gråtande. Dagen efter fördes pojkarna till sinnessjukhuset, där de torterades med iskallt vatten. En läkare frågade efteråt vad de tyckte om badet och om de frös.

”Då ska jag strax värma er”, sade han och tog fram en knippa hasselspön, som han sedan slog dem med tills han tröttnade.”

Slutligen fick roparna lämna sjukhuset och Olof Boqvist emigrerade senare till USA.

 

Lena Chatarina Svensdotter i Källeberg, var 11 år gammal, och så här berättas det: ”hon hade för tre veckor sedan fått ryckningar och spasmer och snart börjat predika, och folk från omkringliggande orter samlades i mängd: hon predikade mot brännvin, röda kläder som djävulens livfärg, mot pärlband, kammar i håret och mot guld och silver som prydnader.”

 

Ingrid Andersdotter och Stina Carlsdotter, från Ryssby i Småland, är två andra som nämns.

Vi citerar:”Ingrid var omkring tjugo år och bodde i en liten backstuga i Ryssbo socken. Varje dag brukade hon ropa ut sina bättringsrop klockan sex på morgonen och åtta på kvällen. Stina var tjugotre år och hade ropat på olika ställen i socknen, bl.a. hos prästen. Hon fördes därför till sjukhus för undersökning. ”

 

På annan plats finns omnämnt bl.a.

Hedda i Småland, Lisa Andersdotter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Illustration av Jessica Lindholm

De första ropen kom från Småland

 

I Gnosjöbygden i Småland finns till stora delar rötterna till Roparerörelsen.

Här finns i början av 1800-talet personer som:

Arvid Zackrisson, i Sunnerbo och från 1820-talets mitt en samlingspunkt för väckelsemöten.

och Emilie Petersen, ”Mormor på Herrestad”.  Den tyskfödda Emilie samlade till många möten från 1830-talet.                                    

 

De tillhörde i sig inte Roparerörelsen. Däremot var de betydelsefulla genom att öppet och konsekvent bryta mot lagen – och Konventikelplakatet – som stadgade förbud mot kyrkliga och religiösa möten utan ledning av en präst.

 

Deras envisa och framgångsrika arbete och spridande av tankar och idéer la grunden för Roparerörelsens frambrytning i de småländska skogarna.

 

Katarina på Backen i Draftinge by var en av de tidiga roparna. J G Hazén skriver så här i Några minnen från religionslivet i Västbo i Växsjö stifts hembygdskalender 1912, Växjö 1912.

”Hon satte sig upp och uttalade under en timmes tid, ja stundom ännu längre, flödande bättringsord mot synd, värld och flärd med i övrigt redig kristendomsframställ-ning enligt nådens ordning – allt detta utan förberedelse eller utan eget åtgörande. Utmattad sjönk hon därpå ned i en stunds dvala, varefter hon utan vidare gick till sina sysslor.”

Spriten var ett enormt gissel för folk och det dracks enorma mängder !

Läkarkårens diagnos

”Sinnessjuka”

 

”Hon hade ett vackert ansikte med rena och bestämda drag och stora vackra mörkblå ögon, ur vilka lyste frimodighet och eld, glädje och öppenhet samt höjden av lycksalighet.”

Så beskrevs Hedda när hon kom in till Jönköpings lasarett för undersökning, observation och tvångsintagning.

 

Hedda var en ung torparflicka och känd ropare.

Läkartidningen ”Hygeia”, anno 1843, redogör för hennes fall.

 

”Dagen efter framkomsten till lasarettet var hon redan fri från alla ryckningar. Pupillerna var starkt dilaterade (förstorade) och mycket känsliga för ljuset.

Ögonen hade numera på långt när inte samma livlighet och glans, som dagen förut. Ansiktsmusklerna hade inte samma livliga spänning och hyn var mindre klar. Exaltationen hade nästan upphört, men i sitt väsende var hon fortfarande vänlig och glad.

Hon var övertygad om att talförmågan för alltid upphört, men på inspirationens verklighet trodde hon lika fast som förut.”

Anteckningar gjorda av doktor Carlsson, ansvarig läkare.

 

Hjelseryds-flickan Lisa Andersdotter i Småland, ibland benämnd den första kända roparen, blev också föremål för doktor Carlssons beskrivningar.

Så här står det i rapporten:

”Lisa Andersdotter, 16 år gammal, är så utvecklad, att hon redan vid 13 års ålder tycktes vara närmare 20 år. Hon har aldrig varit sjuk, inte heller svärmande eller grubblande.

Men hon anfölls i början av maj förra året av sveda under bröstet med huvudvärk och matthet.

Den 29 september började hon frivilligt att sjunga…Ett par veckor senare kom det för henne att hålla ett andligt tal …men predikade aldrig då hon var ensam.

Hon var alltid glad och nöjd, och då alla var samlade i huset, upplevde hon ofta att hon skulle tala.”

 

Liknande beskrivningar, observationer och dåtidens kunskapsnivå gjorde att Roparerörelsen fick den medicinska stämpeln ”Predikosjukan” över sig.

 

Ansvarigt verk, Sundhetskollegium, läkarkåren och andra inom makten var överens.

Läkartidningen sammanfattar diagnosen:

”Sålunda tycks det nödvändigt att anta, att sjukdomen är en sinnessjukdom.”

 

Kalabaliken i Kvistbro

- folk massarresteras

 

Till Kvistbro i södra Närke anlände midsommaren 1843 tre vandrande ropare från Västergötland.

Det var Adam Smedberg, från Hova, som hösten innan i Kyrkefalla hade kommit i kontakt med en ropare, Johan Magnus Vigerell och en 14-årig pojke, Johannes Ljungholm.

 

De tre började ropa och möten anordnades. Vart efter slöt allt fler människor upp och därför bestämdes att fler möten och ropningar skulle hållas.

De flesta som kom var fattigfolk, egendomslösa torpare,  som hade drabbats oerhört av tidigare års missväxt och följande hungerår.

 

De samlades nu i allt större skaror och ställde, som anges i källorna, krav på förändringar av både kyrkligt och världsligt slag.

 

En dag hade, enligt källorna, mer än 3.000 människor samlats inför ett möte.

Smedberg predikade sin vana trogen mot synd och flärd, mot världsliga nöjen och fåfänga.

 

 

Det här blev för mycket för landshövdingen i Örebro som sände ut polismanskap för att gripa Smedberg.

Konfrontationerna mellan mötesdeltagarna och polisen blev mycket häftiga och blodiga. Folket beväpnade sig med påkar och bössor.

 

Sammanstötningarna mellan fattigfolket och det utsända polismanskapet pågick i hela tre dagar. Då greps Smedberg och ett 20-tal till.

 

Olika källor anger olika antal människor som sedan ställdes inför rätta och dömdes. Vissa källor anger ett 15-tal och andra drygt ett 30-tal.

 

Straffen varierade mellan ”större och mindre”. De flesta dömdes för motstånd eller våld mot polismyndighet.

Anton Smedberg dömdes till fängelse och skall efter fängelsestraffet inte ha ropat mer.

Han flyttade till Hova, dog år 1892 utfattig på fattighuset och är begravd på Hova kyrkogård.

 

 

 

©2010 Högsåsen-Narven i Tiveden ekonomiska förening